Min egen situation

0

För två år sedan fanns tanken på att ta med matlåda till jobbet inte hos mig överhuvudtaget. Det blev ett nyårslöfte ett par år sedan och lyckades få med mig lådan en dag. En rutten januari måndag, sen brast motivationen. Fanns ingen anledning att använda dessa pengar annorlunda tyckte jag då. 

Nu garvar jag nästan när jag skriver detta. Om jag bara hade lyckats förstå tidigare vad dessa hundralappar per månad hade kunnat bli istället för att ha slösat dem på meningslöst dyr lunchmat. För så ser många människors spenderarvanor ut. Det flyger ut lite hundralappar här och var från kontot varje månad. Ofta har man ingen aning om vad dessa pengar gått till – antagligen till något som gett dig väldigt lite mervärde i livet.

När man inser detta så kan man börja snacka om att spara – SPARA med versaler. Inte 1000:- eller 1500:- utan 30, 40, 50% av din nettolön. Många människor har inte dessa möjligheter, det vet jag också, men det är också många människor som skulle kunna om dom med relativt små livsstilsförändringar hade kunnat spara på den nivån. Jag personligen faller då i facket som idag tillhör den senare skaran och nedan följer min (kortfattade) historia.

Jag har alltid sparat. Min familj och släkt var också relativt duktiga på att hålla i slantarna. Jag har alltid gillat att tjäna pengar. Redan som trettonåring delade jag ut reklam på söndagarna. Jobb efter skoltid på gymnasiet. Fick ut 3000:- per månad som 17 åring lastandes lastbilar. Jag kände mig som en kung!

Första riktigt stora sparmålet jag hade var en moped. En Gilera. The Italian Stallion. Om jag minns rätt gick den på runt 15.000:-. Sparade all inkomst i säkert 2-3 år och kom upp till runt hälften av det. Det var en episk livsvinst när jag kunde köra den hem från återförsäljaren.

Så jag hade ett sparande mindset redan som ung. Detta var en stor faktor till att jag sedan valde att läsa ekonomi både på gymnasiet och senare på universitetet. Läste på en skola nära familjen och snyltade på mat och annat som student. Jobbade under terminerna och lyckades ta examen utan studieskulder (finansierat av ett sabbatsår med jobb innan påbörjad utbildning). 

Efter detta rullade arbetslivet igång, bytte tjänst ett par gånger under första tre åren inom samma koncern, hade en bra löneutveckling och professionellt kunde det knappt gått bättre. Köpte en lägenhet med alla livsbesparingar som insats (runt 100.000) och blev sambo. Vi sålde den lägenheten och gjorde bra vinst på den. Detta lät oss köpa en nyare lägenhet och ha en bra månadskostnad.

Vi båda hade bra löner, låga kostnader och vi hade svängrum. Resa tre, fyra gånger per år med en längre solsemester på vintern – inga konstigheter. Detta gjorde alla våra vänner också, men vi valde bort mycket som andra såg som mer eller mindre rutininköp. Medan vi kanske hade en utekväll med restaurang, drinkar osv per månad hade många av våra vänner 5 – 10 sådana kvällar. Vi leasade ingen bil för 4000-5000 / månad utan sparade ihop till en bil av ett icke premium märke. Detta gjorde att när räkningarna blev betalda hade vi 75% av nettolönerna. Vi sparade alltså en del pengar och i och med att dessa investerades så betydde det också att ränta-på-ränta effekten hela tiden eskalerade sparandet. 

Om vi snabbspolar till idag så är vi ungefär där föregående stycke slutar. Vi investerar så mycket vi kan, effektiviserar vår vardag så mycket vi kan och jobbar mot det slutliga målet att inte vara beroende av våra anställningar. Och det är inte omöjligt att göra detta med en hög sparkvot. Så antingen köper du premiumbilen och betalar alldeles för mycket för den över en längre period än du behöver, eller så den enda rätta vägen och betalar den med dina sparade pengar och avkastningen på dessa. Det kommer gå snabbare än du tror.

 

Advertisements
Dela

Om författaren

Lämna en kommentar