Leva på en lön = underprivilegerat liv?

2

Många chockas av att man satsar på att leva två personer på en lön. Det är höjden av snålhet, enligt dem. Att man skulle gå genom livet och sakna en massa. Upplevelser, prylar eller liknande som man behöver lön nummer två för att kunna lyxa till det med. Så jag satt och funderade på det. Tänk er att man får ut säg 22.000 netto, taget ur luften. Här är ett förenklat men ändå realistiskt exempel:

En snabb googlesökning (färsk statistik från Försäkringskassan) säger att snittboendekostnaden ligger runt 6.500-7.000 för boende till en eller max två personer 2019. Lägg på en extra femhundring för el och försäkring så säger vi 7.500. Då har vi 14.500 när hyran är betald. Transport i storstad räknar jag på 1000 per person och månad (SL i Sthlm), i mindre städer mindre men räknar med att man istället kör bil. När transporten är klar, så landar vi på 12.500. Lagar man all mat hemma, så landar matkostnaderna på runt 5.000 enligt Konsumentverket. Då är vi nere på 7.500.

När de ”tre stora” är betalda, så finns ändå en del pengar kvar. Och då är inte de stora kostnaderna optimerade, utan genomsnittet. I resten av pengarna som är kvar finns möjlighet för kläder, spara till resa, serva en billig bil, kanske ett restaurangbesök, mobilfaktura, a-kasseavgift och mycket annat som köps systematiskt och aldrig spontant (om det inte uppenbart är ett kap!).

Är det svårare än såhär? Det svåra är att se den större bilden för att motivera sig till att följa rutinen och inte spontanhandla middagen på lokala ICA:n eller orka laga all mat. Här har jag ingen revolutionerande väg att gå, utan alla måste hitta sin motivator.

Det enda jag kan säga att hade man investerat 22.000 i månaden (partnerns lön) till genomsnittlig avkastning (7% i en global indexfond) så hade man efter 25 år haft minst 15 miljoner. Det borde räcka som motivator för de flesta.

Advertisements
Dela

Om författaren

2 kommentarer

  1. Med risk att vara redan frälst så ja, du har helt rätt i ditt resonemang. Problemet är att 97% av befolkningen inte är skapta på det viset. ”Ska jag äta antilopen nu eller om ett kvartal?” var liksom inte en dagsfråga på savannen. Iofs kan jag ibland fascineras av människors förmåga att långtidsspara till coola resor men samtidigt helt sakna förmågan att spara till den coolaste av alla resor: Den att bli fri.

    • Mitt exempel är realistiskt, men människan som du säger, kan inte hantera det så pass effektivt som det är porträtterat. Jag tror därför att alla måste söka efter vad som motiverar dem som allra mest för att komma vidare och göra livet mer effektivt. För en del kan det vara miljöpåverkan eller minimalism. För några andra friheten. Så klarar man inte det ”optimala läget” så är det ändå något att sikta mot. Kommer man då till enbart 40% besparingskvot på sina inkomster, så är det ändå kanon!

Lämna en kommentar